Piggare ben men tröttare huvud.

Borde ju naturligtvis ha levererat en racerapport efter maran, men det kom av sig. Jag var ju orolig innan att utebliven träning skulle ställa till problem men kände mig nästan alltför pigg i benen vid målgång och även nu i veckan. Visst har styrketräningen gett resultat med mindre onda knän i år. Förra året tog jag ett längre uppehåll med träning efter maran men denna vecka har innehållit både löpning och styrketräning. Som sagt var benen höll i år men huvudet tog helt slut, hade jättebra känsla fram till 23 km, då hade jag häng på 4,25 vilket var vad jag hade hoppats på. Runt 24 började jag må illa och fick då dra ner rejält på tempot, efteråt inser jag att jag skulle ha fyllt på betydligt mer av sportdryckerna som serverades men just då i solen så var det bara vatten som jag ville ha, vatten är gott men fyller inte på energidepåerna. Jag tog mig i mål men hade verkligen inte tänkt att göra det på sämre tid än förra året. Sänkte mig dock 500 placeringar bland kvinnor vilket borde vara ett tecken på att fler hade det jobbigt i år. Sänker jag mig 500 placeringar varje år då vinner jag maran om 5 år, haha. Det kommer fler maror och 4.30 är fortfarande mitt mål.

Formen?

Ytterligare en vecka har gått, maran kommer närmare och närmare.
Fick frågan igår hur det var med formen, helt ärligt jag har ingen som helst aning. Jag vet att jag har missat vissa träningspsss, framförallt fartpassen, jag fick ett ofrivilligt uppehåll när jag ramlade, utöver det har det dessutom varit väldigt stressigt på jobbet i maj vilket kan påverka. Men jag vet också att jag styrketränat mer i år och att jag fått till två pass på 30 km vardera, jag har sprungit otaliga mil en hel del pass runt 20 km. Knäna och hälarna känns helt okej. Jag har ett mål på lördag och det hoppas jag ska hålla, jag önskar att kunna springa hela loppet, inte behöva gå 5 km som förra året. Har dock fått ett tips att gå några steg lite då och då, just för att bryta det monotona, de stegen kan göra mycket för knäna, helt klart värt att tänka på. Igår blev det till att testa mer kläder för maran, vädret får avgöra vilken outfit det blir, igår var lite för varmt för det jag hade på mig, men var ju tvungen att testspringa de sköna kläderna.

Utmaningar!

Ytterligare en vecka har gått, svår träningsvecka. Skulle sprungit i torsdags men efter att ha varit i möte på dagen och sen åkt direkt till Norrköping  och jobbat klart vid 19, sittandes på ett hotell utan att ätit  middag tog det stopp. Blev picknick på rummet och inte mycket mer.
Blev en mil på fredagskväll, kändes som ett bra pass. På lördagkväll var vi hos goda vänner, god mat och dryck. Jag tackade redan från början nej till vinet, brukar avstå när jag vet att det är löpning dagen efter. Det blev sent och runt midnatt började jag väl bli lite tveksam till om jag verkligen skulle springa. Men blev då tråkad av sällskapet som tyckte det var dåligt om jag skulle skylla på de för utebliven träning. Fick också en utmaning av en av kompisarna, han sa att det du springer i sträcka ska jag dubbla på cykel. Säger man det till mig så blir jag ju triggad, 25 km slet jag ihop, verkligen slet. Han inte mer än hem så fick han en bild på löparklockan. Jag vet dock inte ännu om han faktiskt cyklade 50 eller om han bangade. Jag tog också tillfället i akt att inviga mina nya fina maran kläder de som gäller vid soligt väder, tack för den sponsringen.

Snigel!

Oj oj, nu är det inte långt kvar, jag letar fortfarande efter formen. Får hoppas på en formtopp just den dagen då maran körs. Veckan kan sammanfattas med styrketräning, backintervaller och distanser. Idag sprang jag 30 km, attans vad slitigt. Motvind i ungefär 24 km jag kände mig som en snigel där jag kämpade mig fram, fort gick det verkligen inte och helt slut när jag kom hem igen, det positiva är att knäna känns bättre än de gjorde förra året vid 30 km. Inbillar mig att styrketräningen hjälper till. Efter lite vila och påfyllning av alla depåer så är man åter människa. Förra helgen var vi i New york otrolig stad, jag hade drömt om att springa i Central park men vädret var inte riktigt med oss just för den aktiviteten eller rättare sagt så hade jag packat löputrustnig för finare väder. Det blev två svängar på löpbandet istället, första gången jag sprang på löpbandet fattade jag ingenting, jag sprang som bara den men det tog sådan lång tid, 1 km blev aldrig klar. Jag blev riktigt besviken på mig själv som sprang så otroligt långsamt. Ökade lite till och plötsligt kom jag ju på att det var miles som visades, tur jag kom på det innan jag flög av löpbandet.

Man vet att man borde!

Försöker få ihop veckorna. Mycket på jobbet och löpningen kändes helt plötsligt inte så kul, just när man hamnar i de stressiga perioderna visst är det då som man behöver hitta tiden för träning? För mig är det så, även när löpningen känns trög så vet jag att jag mår bra av den och det gör att jag tvingar mig ut. Förra veckan blev det ett pass med långa intervaller, varje intervall var 1 km, galet jobbigt, ett lugnt kort pass och så i söndags dags att känna på årets längsta löpning 30 km, det var jättehärligt väder att springa i, jag felbedömde vädret då det var betydligt varmare än jag trott, jag hade 3 småflaskor med mig ut en med vatten en med saft och en med energidryck, saften och vattnet gick åt, vid 22 km var jag så galet törstig men bara på vatten, det blev ett stopp på en toalett för att fylla på vattendepåerna och det var så gott. Det var ingen vacker löpning de sista 8 km det var nog mer stapplande, men kroppen kändes okej, ryggen gjorde ont men då vet jag också vad jag behöver jobba med för att hålla under långpass och det finns inga genvägar för att ta reda på det, man måste springa långt. Att springa 1 mil jämfört med 3 mil den skillnaden känns. Även hårda bänkar känns lockande som sällskap.

Trötta ben.

3 veckor sen vurpan, det blev ett uppehåll för att vänta ut vänsterknät. Har varit lite sådär med löpningen tappade gnistan, tyckte inte det var kul. Sprang 12 km som kändes bra sen blev det 20 som var riktigt jobbiga, jag vill ju springa för att jag tycker om det och inte bara för att jag måste, efter de 20 så blev det lite korta pass och i fredags blev det 22 som kändes betydligt bättre, sprang hem från jobbet, det är jättefin löpsträcka via Hagaparken och upp vidare till Ulriksdal det var regn och rusk men det kändes bättre än på länge i ben och kropp. Igår väntade Stadium olympiaden en jättestor tävling för all personal. Varje olympiad präglas av ett tema i år var temat passion. Vi klädde ut oss till Passionärerna, aktiva pensionärer med sportprägel. Naturligtvis hade jag löpning i tankarna när jag tänkte ut hur jag skulle se ut. Utöver maskerad var det ju kamp i sportens tecken. Bla orientering, 20 min kamp mot klockan, jag hade tunga ben sen dagen innan och blev också tråkad i det smarta att springa 22 km dagen före tävling, men med bra pepp från mina två löpkamrater lyckades vi hitta alla kontroller på vår sträcka men tyvärr på 10 sek övertid så vi fick poängavdrag. Men vem bryr sig om sporttävlingen när vi vann best in show.

Inte skönt!

Riktigt bra träningsvecka. Trodde aldrig jag skulle erkänna detta men styrketräningen är faktiskt rolig, känner mig stark i benen och otroligt nöjd när jag kommer till en maskin efter att en kille har haft den och jag får lägga på mer vikt. Tyvärr så blir det det omvända när jag kommer till axlar och armar, jag stirrar med förvåning i blicken när jag inser att det inte går att minska mer. Att jag var svag visste jag men inte hur svag. På gymmet blir det styrka medans löpningen får ske utomhus. Njuter av ljuset och vårvädret. Min löparklocka gick sönder här i veckan så jag blev tvungen att uppgradera mig, en ny leksak en Garmin forerunner 225 med puls på handleden. Känner mig jättenöjd efter att provat den två gånger. Idag var jag ute, skulle springa 24 km, allt kändes bra riktigt skönt flyt runt 12-15 km, underbart väder då man slipper vantar broddar och mössa. Tyvärr är det inte bara isfläckar som kan få en att ramla, runt 19, 5 km möter jag gruset på marken om det är rullgruset eller en sten som fick mig att falla det vet jag inte, men jag vet att det gjorde förbaskat ont. Mina favorit tights slogs sönder på knät, min nya jacka fick ett hål på axeln och mina händer hade önskat att de hade vantar, jag var helt säker på att jag skulle bryta något när jag for mot marken men som tur var blev det bara blåmärken och sår, när jag samlade ihop mig där på marken och satt mig att lugna ner mig lite så kom jag på att klockan var på och det vill man ju inte, tiden före skador. Nog för att jag är envis men även jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle kunna springa vidare, det var bara att börja knata hemåt, glad över att jag var så nära.